Förlåt för att jag inte har skrivit nå här..

Igår var jag, mamma, T och Lina hem till Emma & Staffan o fikade oså :) Alvin växer så det knakar, helt galet! Sååå söt!
När vi kom hem igår så fick jag så ont i huvudet så jag la mig på soffan och vaknade typ 10 min senare av att jag hade så ont så jag inte kunde röra mig, verkligen MIGRÄN! Har aldrig varit med om något liknande förut, så läskigt. Så fort jag reste på mig så spydde jag, läääskigt! :/ Jag kommer bara ihåg kvällen som i en enda dimma, obehagligt! :/ Blev iallafall bättre några timmar senare.. Jag fick i mig lite mat och fick mycket sömn! Usch..

Idag när jag vaknade så hade jag fortfarande ont, vissa rörelser. Det känner jag fortfarande av. Konstigt.. Iallafall så tog jag cykeln till körskolan och pluggade teori.. Det gick skit dåligt, usch. Jag hade lite svårt att se texten på datorn, antagligen pga huvudvärken.. Men jag kämpade på iallafall.. Mamma hämtade mig vid halv 2 och så åkte vi hem, och jag käkade lunch :) Sen åkte jag tillbaka till körskolan vid 16 typ.. Och nu har jag gjort klart alla faser=ALL TEORI! LYCKLIG!
Just nu sitter jag iallafall hemma och slappar i soffan. Trött vill jag lova! Mamma och T är och lyssnar på nå musik på stan, storebror Ramzi (som är hemma i Sandviken ett tag nu♥) är hos en polare och lillasyster Frida är med sin pojkvän ;) Så det är bara jag och hunden hemma just nu, väldigt skönt måste jag få säga. Lugn och ro uppskattas ibland!♥

Imorgon har jag inga planer alls, skööönt va? ;) Jag tänker faktiskt ta en välförtjänt sovmorgon efter allt slit på körskolan. GILLA! Sen kanske jag drar ner en sväng på stan eller så.. :) Det märks, right?

Nu blir det slapp i soffan med lite sodastreamad läsk o Lindt Mousse au Chocolat - Noisette. Galet gott!
Kisskiss

---

Ibland är allt bara för konstigt. Att vakna upp och känna sig riktigt stark, känna att dagen kommer att bli så bra den bara kan bli. Men ändå så slutar den i katastrof.. Att allting bara kan vända så upp och ner.
Om inte JAG tror på mig själv, vem ska då göra det? Vem kommer att styra upp mitt liv om jag själv inte gör det? INGEN! Men hur lätt är det när man känner sig så ensam och osynlig? Jag kanske behöver ett klapp på axeln ibland för att veta att jag verkligen har gjort något bra - ja eller iallafall försöker!
Den här sommaren (eller ja, hela slutet på 2009 och hela början på 2010 ) har varit fruktansvärt tuff för mig, mest mentalt. Men vem ser det, ingen? Jag begär inte att någon ska se det heller. Men ibland så önskar jag innerst inne, att någon ska se och förstå litelite.. Ensamheten är nog det som skrämmer mig mest - och snälla ni, säg inte att jag inte är ensam. För det är jag..
Jag vet precis hur jag känner mig i kropp och själ, men det vill jag inte skriva ut här. För jag vet att det bara skulle låta fel och att ingen skulle förstå. Ni kanske läser eller lyssnar på mina ord - men drar bara slutsatser utifrån det. Inte från känslan jag känner, som jag bär med mig varje dag i mitt bröst. Jag kommer att vara rädd för att kliva in i något i framtiden, för jag ser och har sett hur människor kan bete sig mot sina närmaste - människor vi minst tror att skulle göra en sådan grej. Ni gör dom, och det skrämmer mig. Jag känner igen er typ, men det gör inte era närmaste. Ni är början på min osäkerhet