Att leva tillsammans med någon i vardagen är nog inte lika lätt som alla tror.
I början av ett förhållande är allt så gulligt ("puttinuttigt") och helt perfekt.
Ju längre tid man spenderar ihop och ju mer seriöst förhållandet blir så måste man ju så småningom leva mer i "vardagen" tillsammans. Skola/Jobb, kanske barn, fritidsaktiviteter och allt runt omkring i livet.
Det finns en risk att man tar varandra förgivet till slut, de händer nog de flesta någon gång i livet.
Vardagen kan bli tuff om man jämför med hur förhållandet ser ut till en början.

I och med att jag har varit i ett långt förhållande på 2,5 år, där dessutom barn var inblandade så har jag funderat mycket på det här med familjelivet. Att leva tillsammans med någon/några, som tillsammans bildar en familj.
Det har varit en stor och viktig del av mitt liv, där jag fått lära mig väldigt mycket.
Familjen för mig är det viktigaste, och barn är det finaste som livet kan ge.

Jag har många gånger funderat över om jag ska skriva hur det är att kliva in i rollen som "låtsas mamma" när man endast är 15 år, bara barnet själv helt enkelt. Idag är jag 17 år, snart 18 och är väl inte vuxen än. Men jag ser definitivt på livet på ett helt annat sätt och har mognat och jag är stolt över den jag är idag.

15 år - vilsen i sig själv och bara förvirrad.

Jag klev in i rollen som "låtsas mamma" och tog ansvaret för att jag själv ville.
För att jag träffade en underbar kille, som hade 2 barn sedan förut och jag tvekade inte speciellt.
Ingen har någonsin tvingat mig att ta det ansvaret.

Jag är stolt och glad över att ha fått vara en del av 2 helt uuuunderbara barns liv, och delat många underbara och fina stunder men även många jobbiga och fruktansvärda stunder tillsammans med dem o deras far - som en familj!
Det är inget jag kommer att ångra, utan bara vara stolt över.
Ta erfarenheterna, minnena och kärleken med mig resten av livet.

Alla dagar är inte guld och gröna skogar.
Man har inte bra dagar jämt - de finns jobbiga dagar också..
Dagar då det är mycket i skolan eller på jobbet, dagar då allting bara krockar med mat, träningar och läggdags.
Dagar då allting bara känns tungt.
Det är de dagarna som får en att vara stolt över att man klarar allting tillsammans, stora som små saker - ALLT!

Det finns många saker som jag har lärt mig på den här krokiga men helt fantastiska resan..
Att leva för sig själv - ingen annan!
Ensam är stark - minst lika stark som en hel familj tillsammans, om man bara vill!
Din ålder talar inte om vem du är eller vad du har för kunskaper.
Man kan inte älska någon, om man inte älskar sig själv.

Det här inlägget blev inte alls som jag hade tänkt mig, mest bara krångligt - osammanhängande.
Men det jag egentligen ville säga var bara att; Följ ditt hjärta!
Tvivla inte på dig själv, ingenting är omöjligt!
Du kan om du vill! Jag har lyckats att vara den "låtsas mamman" och medmänniskan jag ville vara, jag har fått uppleva saker jag aldrig trodde jag skulle få vara med om. En resa för både mig själv som person och en resa i mitt liv.

Idag lever jag själv, vilket jag inte gjort på väldigt länge.
Jag kan, jag vill, jag vågar!
Det är mitt liv - Lev ditt eget liv, för du ska dö dina egen död.

Jag är stolt över mig själv och jag vet att; Ensam är stark!
"Ingenting är omöjligt" - "Ingen kommer ihåg en fegis"

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

---

Lillasyster Frida - jag älskar dig i all evighet.
Du är den vackraste och finaste syster på jorden, jag är så glad att du finns i mitt liv♥



xoxo,
Rebecca