Du bär nyckeln till din egen lycka
Kanske är det så, eller jag vill hoppas på att det verkligen är så iallafall.
Du vet när ensamheten smyger sig på, alla misstag och det förflutna.
Då känner man inte så mycket lycka jämt och jag blir lite osäker till där med att bära den där nyckeln.
Kanske? Man kan ju iallafall inte leva för något annan? Eller hoppas på att någon annan ska få dig att bli lycklig? Man kanske måste resa sig upp, sträcka på sig och hoppas på att någon bara hjälper till att hålla lite och inte släpper taget. Hjälper en igenom att ta de där tunga andetagen och det där svåra man måste ta sig igenom - vare sig man vill eller inte?
Man vet ju aldrig säkert vad livet har att erbjuda? Det är så mycket man inte vet.
Så mycket man tror att man vet.. Och så mycket annat.

Här är jag nu iallafall. Jämfört med förra året så trampar jag ännu på samma ställe,
lite klokare, lite äldre och allt känns bara litelite mer värdelöst.
Men vad ska jag göra åt saken?
Om det nu är JAG, som bär nyckeln till min egen lycka.
Måste det inte vara JAG som bär nyckeln till min egen sorg, då också?

Jag kan inte sätta fingret på det. Och vet inte om jag någonsin kommer att kunna göra det.
I hope so..

Good night
kiss