far away from the rainbow


Hej där!

Funderar-Rebecca är i farten igen. Jäklar va grejer jag klurar på.
Läser nya bloggar, artiklar i tidningar och massa sånt, funderar och klurar.
Analyserar och tänker, ibland lite väääl mycket kanske.

Många säger att "blod är tjockare än vatten"
Men jag vet inte jag. Att till exempel en släkting eller familjemedlem skulle betyda mer än kanske en vän. Eller något sådant.
Jag har tänkt på det i samband med att jag läst oerhört många och olika bloggar om bland annat bonusföräldrar. Hur ska man bete sig som bonusförälder? Vilket ansvar har man? Vilka "rättigheter" har man? Hur mycket ska man "lägga sig i" barnet/barnens liv?
Jag är ganska så säker på att man inte kan säga att så här SKA du göra och så här ska du INTE göra..
Är inte det olika från familj till familj? Från en människa till en annan?

Alla barn är olika. Alla vuxna är olika.
Jag har varit en bonusförälder. En väääääldigt ung sådan. Men jag tyckte ändå att jag klarade det helt okej.
Det är inte så lätt alla gånger, men det är de väl inte för någon som är 25 år, 30 år eller kanske 45 eller. Jag gjorde mitt bästa och jag stod barnen nära. För mig var barnen ALLT, dom var ju viktigast. En självklarhet för mig! Det var äkta kärlek! Jag kan ju på något vis inte säga att barnen kändes som mina egna(genom den starka kärleken alltså, skulle ju aldrig under några omständigheter påstått mig vara en "riktig" förälder till dem), eftersom jag inte har något att jämföra med. Jag har inga egna barn. Men va spelar det egentligen för roll? Kärlek i vilket fall!
Och har det någon gång varit eller känts fel med att jag stått barnen nära? Nej, aldrig!
Inte förrän det tog slut mellan mig och deras pappa, då blev det ju oerhört jobbigt förstås.
Så, är Blod verkligen tjockare än Vatten?

Jag har blivit "påhoppad" många med att "du är ju så ung" och blablabla....
VARFÖR är man en bättre "förälder" (bonusförälder i detta fall) om man är tex. 35 bast?
Okej, man har levt flera år. Men sen då? Bullshit om du frågar mig! Olika från person till person de med!!

Jag har också funderat många gånger på hur det kanske känns för mamman till ett barn om pappan har skaffat ny tjej som nu är en "bonusförälder". Självklart även omvänt, om mamman har träffat ny och eventuella känslor hos pappan.
Jag har lite svårt att sätta mig in i den situationen. Kanske blir lättare om man har egna barn, inte vet jag.
Men hur som helst, så länge barnet/barnen inte mår dåligt eller på något vis blir negativt påverkad av ännu en "förälder" i sitt liv så har man väl egentligen ingenting att oroa sig över. Eller?
Ska man inte vara glad för att det finns ännu en vuxen person i barnet/barnens liv som bryr sig, som älskar och ställer upp som en "extra förälder"? Är inte det bara en fantastisk bonus? Man kan väl ALDRIG få för mycket kärlek?!

Kanske har jag fel, kanske har jag rätt?
Så här känner, tycker och tänker jag iallafall.
Självklart finns det folk där ute som tycker o tänker annorlunda. Men så är det ju alltid!
Öppna upp er, kommentera. Säg vad ni tycker.
Är jag helt ute och cyklar?


Jag vill bara avsluta med att skriva:
Kom ihåg att barn är det vackraste vi har!


Take care, R.R