Frukosten i magen, müsli och naturell lätt yoghurt.

Idag är det Svenska flaggans dag också kallad Sveriges Nationaldag. 6 juni
Det är också min låtsassysters sons födelsedag, känns lite viktigare än nationaldagen.
Hur som helst så är det ett väldigt tjat på Facebook om att "vi ska få fira våran nationaldag utan att bli kallad rasist". Chilla lite va.
Det är väl bara att fira nationaldagen. Det roliga är ju att många av de som håller på med sitt tjat om "att man inte vill bli kallas rasist för att man vill fira sin dag" är människor som knappt har eller vill möta andra kulturer.
Se hur andra människor lever i andra länder osv.
Och jag struntar faktiskt i om jag får skit för det här inlägget nu.
Men jag tycker att det är så oerhört jävla fånigt att hålla på tjata om att få fira nationaldagen hur man vill utan att bli kallad rasist.
Fan res på er och inse att det är lite roligt med nya grejer och nya kulturer.
Och tycker ni inte det så köp er en flagga på ICA och fira bäst ni vill och var allmänt tråkiga bara.
Hoppas ni får en spännande dag.
Jag menar inte att jag inte gillar Sveriges Nationaldag, men jag gillar väl inte Sverige nå bättre eller sämre idag bara för att det är 6 juni.
End of story

Nu till gårdagens löpning.
Tog mig ut i spöregnet igår för en löptur.
När jag väl har fått på mig löpardojjorna så blir jag alltid sugen.
Tog mig en härligt powerwalk på 25 min och sen lite lätt löpning i kanske 15 min.
Tog mig ner till Themsen för att köra lite intervaller efter muren och höll på i kanske 20 min.
Joggade lätt och körde 100%, varvade på det i mellan pinnarna.
Gick bra!

Men, jag är så feg. Jag känner det i hela kroppen.
Jag är ju en tjej som alltid har velat köra till max, tills det gör ont någonstans eller att jag är helt slut i varenda muskel.
Under min rehabtid med knät så gymmade jag en hel del och jag kommer ihåg att det första jag gjorde när jag kom ner på gymmet (när jag hade fått börja springa igen) var att värma upp på bandet och det jag slutade med var alltid att maxa på bandet innan jag gick hem. Fick alltid skylla mig själv sedan för knät sa alltid ifrån och jag fick alltid skäll av min sjukgymnast.
Han sa att jag inte behöver maxa varje gång eftersom att knät inte mår bra av det.
Men när jag tränar så ska det antingen vara fullt ut, eller inte alls.
Det finns ingenting mittemellan. Aldrig

Så igår så försökte jag ta ut mig själv totalt, men det regnade som sagt och rädslan av att ev. halka eller kliva snett tog över. Jag är så feg, så rädd att göra illa mitt knä igen.
Jag vill inte.
När jag försökte trycka på till 110% så kände jag hur hela kroppen bara skrek, Neeeeeeej!!
Hur mycket jag än ville framåt framåt framåt och jag kände att jag hade styrkan så gick det inte.
Det var omöjligt. Jag har en spärr som säger att jag inte kan eller är rädd att knät ska gå sönder.
Den spärren fanns även på handbollsplanen efter min knäskada, men inte alls på samma sett.
Men den fanns där och det känns i hela kroppen när den väl slår till.
Det är ungefär som om att någon står och trycker en hand i ditt bröst och skriker, sakta ner!

Jag är iallafall glad att jag tog mig ut, jag älskar intervaller.
Det enda jag saknar just nu är en redig backe som jag kan springa upp för.
Mördarbacken i Trebo är guld.

Har också insett för ett tag sedan att mina löpartights har blivt jätte stora.
Wonder why!
Insåg sedan att jag har tappat mycket muskler och därför så kryper mina kära ben.
Inte alls kul om du frågar mig.

Hur som helst, får se hur jag jobbar idag.
Kan ev. ta mig ut på en powerwalk/löptur ikväll också :)

Ha en fantastisk dag nu!
XOXO




Mitt "knästöd/knäskydd" med stålskenor.
Efter min senaste knäop.